Att man blir hemmablind är ingen nyhet.
I byn ligger det ett hus som jag cyklat, kört bil eller promenerat förbi nästan dagligen i åtta år och har inte tänkt närmare på huset. Huset har varit tomt så länge jag kan minnas men trädgården hålls i ordning.
När en kollega sa att huset skulle rivas och det skulle byggas garage istället så fick jag äntligen upp ögonen. Idag tog jag med kameran och frugan på en promenad ner till huset för att kolla läget. Väl på plats mötte vi en man som berättade att det på 50-talet hade bott en pälshandlare i huset, vem som äger huset nu kände mannen inte till men jag tror att det är en bostadsrättsförening som har hand om det idag.
Bilden visar entrédörren mot byns huvudgata.
